Jaguars sju segrar på Le Mans

HEADER

Jaguar är det mest framgångsrika brittiska bilmärket på Le Mans 24 timmars.

Här ges ett smakprov på spänningen som skapats av företagets sju segrar på den legendariska banan.

  • 1951

    Förare: Peter Walker och Peter Whitehead
    Bil: C-type
    Varv: 267
    Distans: 3611 km (2244 miles) 
    Genomsnittshastighet: 149 km/h (93 mph)

    Att vinna Le Mans – den mest erkända av alla internationella motortävlingar – betydde enormt mycket för Jaguars grundare Sir William Lyons när han skulle höja statusen för sina nya bilar. Efter en lovande debut år 1950 med XK120 (placerad så högt som tredje plats innan kopplingen havererade) skapade Jaguars nya tävlingsavdelning en lättare kaross för XK120C (C-type) med en fabricerad stålrörsram och ett aerodynamiskt finslipat aluminiumskal.

    Tre bilar skickades till Le Mans 1951, och C-type visade sig genast vara den som satte takten – Stirling Moss och Jack Fairmans bil skalade av sex sekunder från varvrekordet. Vid midnatt hade Moss och Fairmans bil (senare Clemente Biondetti och Leslie Johnson) tvingats bryta på grund av fel i oljetrycket. Endast Peter Walker och Peter Whiteheads bil återstod. Lyckligtvis hade den snabba takten hos Jaguars "harar” försvagat konkurrenterna i sina försök att hålla jämna steg och Walker och Whitehead kunde lätt hålla sin 45-minutersledning till att vinna en minnesvärd första Le Mans-seger för Jaguar. Det var den första bilen som kört längre än 3500 km (2174 miles) i loppet.

    "Under träningen klagade Peter Walker, en verkligt bra förare, på att han inte kunde köra fortare. Han bar ett par konstiga, tonade glasögon och jag sa åt honom att ta på ett par ofärgade. Han gick ut igen och slog varvrekordet. Mot slutet av loppet hade Walker och Peter Whitehead byggt upp ett försprång på 45 minuter vilket jag tyckte var fullt tillräckligt. Jag visade LÅNGSAMT-skylten för att spara på bilen. Men någon annan hade övertalat Sir William Lyons att ledningen inte var tillräcklig och han bad mig att visa SNABBARE-skylten. Det gjorde jag också, men på ett sätt så att Walker inte kunde se den. Följdaktligen fortsatte han i samma takt vilket Sir William noterade. ”Är du säker på att han kan se den, England” frågade han mig. ”Håll den en bit längre ut”. Vi fick till sist en situation där jag visade SNABBARE när Sir William tittade och LÅNGSAMT när han inte såg. Stackars Walker blev ganska förvirrad så jag växlade några ord med Whitehead innan han tog över. Jag gav honom ett stoppur och sa åt honom att hålla sig till en särskild tid och strunta i alla signaler. Vi visade SNABBARE-skylten regelbundet men Sir William kommenterade att ”det gör inte mycket skillnad, England”.

    Tävlingschefen Frank ”Lofty” England angående en ovanlig tävlingstaktik på Le Mans 1951.

  • 1953

    Förare: Tony Rolt och Duncan Hamilton
    Bil: C-type
    Varv: 304
    Distans: 4087 km (2540 miles)
    Genomsnittshastighet: 170 km/h (106 mph)

    Efter den första framgången i Le Mans 1951 gjordes förbättringar på C-type inför 1952 med fokus på förbättrad aerodynamik med en strömlinjeformad kaross. Detta orsakade överhettning av motorerna och tvingade alla tre bilarna att bryta. Den då revolutionerande tekniken som förbättrade prestandan var Jaguars nya skivbromsar. Även om vissa konkurrenter var mer kraftfulla fick C-type enorma fördelar av skivbromsarna i kurvorna. När C-type fick tillbaka den gamla karossen från 1951, dominerade och vann Duncan Hamilton och före detta krigshjälten Tony Rolt tävlingen på Le Mans med en medelhastighet på mer än 160 km/tim (100 mph) vilket var första gången i tävlingens historia. Detta trots Hamilton hade en bruten näsa – och bilen en krossad vindruta – efter att ha träffat en fågel i hög hastighet. Det var första gången en bil körde längre än 4000 km (2485 miles) i loppet. Tillverkarens tre Jaguarer slutade bland de fyra bästa, med Stirling Moss och Peter Walker på andra plats och Peter Whitehead och Ian Stewart på fjärde, medan belgarna Roger Laurent och Charles de Tornacos privatägda C-type slutade på nionde plats. Resultatet, i den dittills största uppställningen av förare och bilar i Le Mans, lovordades i The Daily Telegraph som "Storbritanniens största biltävlingstriumf genom tiderna".

    ”Skivbromsarna gav oss stora fördelar gentemot våra huvudmotståndare och vi visste att de skulle hålla i 24 timmar utan något underhåll. I slutet på Mulsanne-rakan kunde Jaguarförarna bromsa ner bilens hastighet från 240 km/tim till 50 km/tim (150mph till 30mph) på mindre än 300 meter”.

    1953 års vinnare Duncan Hamilton om betydelsen av C-type:s skivbromsar.

    "Vi insåg att tävlandet var det bästa sättet att få publicitet. Om du satt i en Jaguar kunde folk komma och ställa sig bredvid och fråga: ”Vad är det för bil?” Men efter vi vann Le Mans visste alla omedelbart hur en Jaguar såg ut. Den vinsten gjorde oss kända. Och att vinna Le Mans var inte dyrt. Jag skulle bli förvånad om det kostade mer än 15 000 £. Med det var mycket viktigt eftersom det förbättrade vår försäljning i Amerika något enormt.”

    Tävlingschefen Frank ”Lofty” England angående fördelarna med de första segrarna på Le Mans.

    "Mitt stoltaste ögonblick var när min Jaguar vann Le Mans 24 timmars för första gången. Det var första gången en brittisk bil hade vunnit sedan Bentleys gossar vann. Som tillverkare måste komma ihåg att man deltar i tävlingar för att gagna företaget vilket ibland kan urvattna nöjet. Trots det finner jag ett stort nöje i att tävla, även om en del spolieras av den oro som man inte kan låta bli att känna under en viktig tävling som man hoppas att vinna. När man hör tidtagarna meddela från depån att den eller den som är i ledningen har tappat tid är en hårresande mardröm."

    Jaguars grundare Sir William Lyons berättar om spänningen med att tävla.

  • 1955

    Förare: Mike Hawthorn och Ivor Bueb
    Bil: D-type
    Varv: 307  Distans: 4136 km (2570 miles)
    Genomsnittshastighet: 172 km/h (107 mph)

    En helt ny Jaguar (D-type) togs fram 1954 och bytte ut stödkonstruktionen till en lättare och styvare självbärande konstruktion. En snygg karossprofil (som blev ännu mer strömlinjeformad genom att vrida Jaguars distinkta vertikala luftintag horisontellt) bidrog till att bilens kurvtagning och hastighet på raksträckor blev bättre än C-type. Trots att alla tre bilarna fick bränsleproblem, visade sig D-type vara väldigt snabb under debuten 1954. Tony Rolt och Duncan Hamilton gick miste om segern med bara 105 sekunder (vilket i Le Mans-termer är ett ögonblick). 1955 fick man revansch då Mike Hawthorn satte ett nytt rekord på 196 km/tim då han körde mot segern med Ivor Bueb. Det blev dock en ihålig, bitterljuv seger. Förutom en tragisk olycka för en annan tillverkare, som resulterade i 80 döda åskådare, sörjde Jaguarfamiljen av andra själ. John Lyons, den 25-årige sonen till grundaren Sir William, dog i en trafikolycka på väg till banan.

  • 1956

    Förare: Ron Flockhart och Ninian Sanderson
    Bil: D-type
    Varv: 300  Distans: 4034 km (2507 miles) 
    Genomsnittshastighet: 167 km/h (104 mph)

    1956 blev Jaguars sista officiella framträdande på Le Mans 24 timmars som ett tillverkarteam, men det fanns redan många privata stall som var redo att ta över Jaguars stafettpinne i tävlingen. Ett av de mest framstående var Ecurie Ecosse som grundades av den skotske affärsmannen David Murray. Teamets bilar hade en metallisk blå lack för att matcha den skotska flaggan. I starten kraschade två av tillverkarteamets tre D-type. Den tredje bilen fick senare problem med bränsleinsprutningen vilket höll den tillbaka till en sjätteplats. Då klev Ecurie Ecosse:s förare Ninian Sanderson och Ron Flockhart in i striden och vann med bara ett varv. Den 13 oktober 1956 tillkännagav Jaguar att man skulle upphöra att tävla och återgå till att fokusera på den internationella expansionen med privatbilar. Le Mans hade varit bra för Jaguar men det fanns ännu en seger kvar för D-type...

  • 1957

    Förare: Ron Flockhart och Ivor Bueb
    Bil: D-type
    Varv: 327  Distans: 4396 km (2732 miles) 
    Genomsnittshastighet: 183 km/h (114 mph)

    Införandet av en begränsning till 3-litersmotor på Le Mans 1958 innebar att 1957 blev det sista riktigt spännande loppet för många klassiska bilar från efterkrigstiden – däribland Jaguar D-type. Ecurie Ecosse tävlade med Ron Flockhart/Ivor Bueb och Ninian Sanderson/John Lawrence som kom etta och tvåa. Det franska stallet Equipe Los Amigos D-type med Jean Lucas/Jean-Marie Brousselet och den belgiska bilen med Paul Frère/Freddy Rousselle gjorde rent hus och kom trea och fyra. Som avrundning kom tidigare vinnaren från 1953, Duncan Hamilton, sexa för ett privat stall. Det är fortfarande det bästa resultat bland alla bilmärken i Le Mans historia – fem bilar deltog och fem bilar slutade på första, andra, tredje, fjärde och sjätte plats.

  • 1988

    Förare: Jan Lammers, Johnny Dumfries och Andy Wallace
    Bil: TWR Jaguar Sport XJR-9LM
    Varv: 394 Distans: 5331 km (3313 miles)  
    Genomsnittshastighet: 222 km/h (138 mph)

    Även om Jaguar E-type var en stilikon på 1960-talet och tävlade med framgång vann den aldrig Le Mans. En ny V12-driven XJ13 konstruerades, tillverkades och testades i hemlighet. 1967 satte man ett hastighetsrekord på 260 km/tim på den brittiska testbanan MIRA (ett rekord som stod fram till 1998) men den tävlade aldrig. Det var inte förrän Jaguar XJS vann ETCC 1984 som man återigen började tävla i motorsport. År 1987 dominerade Jaguar XJR-6 V12 tävlingarna vid WSC (World Sportscar Championship) och slutade femma på Le Mans. År 1988 byggdes en helt ny XJR-9 med ett aerodynamiskt lågmotståndspaket (betecknat "LM") för de långa raksträckorna på Le Mans. Hela fem bilar startade tillsammans men det var den ledande bilen med Jan Lammers, Johnny Dumfries och Andy Wallace som slog konkurrerande Porsche 962C med en hårsmån. Detta var första gången sedan 1980 som Porche blivit besegrad på Le Mans. Ytterligare en XJR-9 slutade på fjärde plats. Bilen vann också en andra WSC-titel för Jaguar vilket firades med en parad genom gatorna i Coventry.

    ”Mulsanne-raksträckan ... är en väg för allmänheten, en landsväg med träd, caféer, hus, telefonstolpar och allt annat. Lastbilar kör sönder den och skapar fåror i vägen. Och det är där vi körde i över en minut i 320 km/tim. Det skrämde livet ur mig. Sen har vi Mulsannekurvan. Det är inte en kurva utan ett jäkla hörn. Trots det kände sig Jaguars Le Mans-bilar sig som hemma. Det var som att cykla. När du en gång har gjort det verkar det lätt efteråt."

    Martin Brundle om sina första intryck av Le Mans med Jaguar 1987

    ”Bilen svarade så bra. På grund av att chassits konstruktion var så bra kändes det som vi flög förbi de andra bilarna. Vi lyckades komma upp i ungefär 390 km/tim på Mulsanne-rakan."

    1988 års vinnare Jan Lammers berättar om sin upplevelse på förarplatsen

    "Porschekurvorna (flera svängar i slutet av Le Mans-varvet) var den här tidens uppenbarelse. Det är ett av de bästa avsnitten på banan och jag var överväldigad över hur bra Jaguar kom igenom. För att gå in i en högerkurva måste man oftast slå ner den ner en växel eller två, nudda bromsarna och sedan trampa på gasen till nästa vänstersväng. Med Jaguar höll du foten nere hela tiden."

    1988 års vinnare Andy Wallace berättar om Porchekurvornas utmaningar i hög hastighet.

  • 1990

    Förare: John Nielsen, Price Cobb och Martin Brundle
    Bil: TWR Jaguar Sport XJR-12LM
    Varv: 359 Distans: 4882 km (3034 miles) 
    Genomsnittshastighet: 204 km/h (127 mph)

    De slingrande tilläggen på Mulsanne-rakan ändrade karaktären på Le Mans 1991. Trots det var den ändå känd som en bana där råstyrka och hastighet på raksträckorna var viktiga. Så trots att XJR-10 och XJR-11 med turbo-V6-motorer används på mer konventionella banor i WSC- och IMSA-serien behöll man XJR-12 V12-motor på Le Mans. TWR Jaguar-stallet kom på en minnesvärd första och andra plats med Jan Lammers, Andy Wallace och Franz Konrad bara sekunder ifrån varandra. Detta blev Jaguars senaste seger på Le Mans 24 timmara. De TWR-körda XJR-12-bilarna vann en tredje WSC-titel för märket 1991 och tog en minnesvärd andra-tredje-fjärde-placering på Le Mans samma år men detta blev sista gången Jaguar kämpade om totalsegern innan grupp C-reglerna ändrades.

    "På natten behöver du fem varv innan du kan slappna av. Le Mans är inte särkilt väl upplyst ute på landsbygden. Ett annat problem är fotografering med blixt, särskilt när du lämnar depån. Inom en minut är du uppe i över 320 km/tim. Det är inte bra om du får kamerablixtar i ögonen när du är trött, eftersom du måste hålla uppe koncentrationen. Jag tycker det är orättvist att säga att sportbilstävlingar handlar om en enda tävling, som vissa av Fleet Streets grabbar tycker, men det är ingen tvekan om att Le Mans, tillsammans med Indianapolis 500 och Monacos Grand Prix, är en verkligt stor händelse."

    1990 års vinnare Martin Brundle om att tävla på Le Mans på natten.